Väckning klockan 03:00 en söndag.
Hur bra mår man då?
Man mår illa av trötthet och kan tänka sig att betala en ansenlig summa för att få ligga kvar i sängen.
Men inte sista söndagen i februari.
Då mår man illa av trötthet och kan tänka sig att betala en ansenlig summa för att få ligga kvar i sängen.
Men; man studsar upp och ger sig ut i köket och fixar frukost.
Gröt. Av havre, med lingon.
Mackor. Knäcke med leverpastej, mjukt råg med ost.
Apelsinuice. Med fruktkött.
Kaffe. Svart. Starkt.
Dom två sistnämnda som alltid viktigast. Ingen dag har förutsättningar att bli bra om man inte får bra apelsinjuice och gott kaffe. Den här dagen är definitivt inget undantag. Det är sista söndagen i februari, det är söndag 27/2-2011, det är dags för Öppet Spår.
Det är andra året(i rad) jag kör den mytomspunna historiska sträckan mellan Berga by i Sälen och Mora. Första gången för Helena. För tre månader sedan stod hon på skidor för första gången sedan barnsben. Det här är elddopet.
Många skulle säga att det enda rätta sättet att göra det är att köra den första söndagen i mars, det "riktiga" Vasaloppet, men jag håller inte med. 9 mil är 9 mil. Oavsett om man är 15000 åkare i spåret eller "bara" 8000, och "Plex" hörs ju ändå bara i TV.
Bilresan från Rättvik, där vi bor hos mina föräldrar under helgen tar i runda slängar två timmar. Avresa senast halv fem alltså, för att vara ha god tid på sig. På kvällen innan har man lagt fram det man ska på sig och med sig, det är minutiöst ordnat. Inget får gå fel. En hög med kläder, det som ska på först högst i högen och det som ska på sist underst. Allt annat packat, och framställt framför ytterdörren. Föräldrarna instruerade om hur uppbackningen ska gå till.
Resan går bra. Väldigt lite trafik tills strax innan Transtrand, då det köar till rejält vilket gör att vår planering att starta strax efter sju spricker, nåt som senare ska visa sig vara riktigt bra.
 |
| Pfyllning innan start |
På parkeringen så tar de sista förberedelserna vid.
- Rusa till bajamaja
- Rusa tillbaka
- Äta lite till - Risifrutti och banan
- På med nummerlapp, skidskor, huvudbonad och glasögon.
- Packa upp skidorna och ta på handskarna
- Gå till startfållan
Jo, precis så noggrann är jag innan start, eftersom jag kan bli ordentligt nervös och stirrig behöver jag ha allt det nödvändigaste sjukt strukturerat och memorerat för att inte glömma nåt.
 |
| På väg mot start. Mamma ser stel ut. |
Framme vid starten så släpper all nervositet och och det välbekanta lyckopirret tar vid. Det är en mäktig upplevelse att ge sig iväg ut på de nio milen mot Mora, man glider över gärdet fram mot vägövergången och den första backen. Gärdet är
längre än man tror och backen mycket längre och brantare. Dessutom TRÅNGT. Det är nu det ska visa sig att komma lite sent inte var så fel, vi har fritt fram uppför backen genom att starta 7:40 istället för 7:00. Perfekt.
Det tar trots det, en god stund efter att vi är uppe för backen, innan vi kan sträcka ut och åka i vårat eget tempo ändå, det
blir en lugn start, något som vi bara har att tjäna på.
Vi passerar första kontrollen i Smågan utan att egentligen stanna, vi åker vidare mot Mångsbodarna där första tillfället till blåbässoppa ges. Väl ute på myrarna så är det magiskt. Solen går upp över orörda snövidder som badar i ett gyllene morgonljus. Tänk turistbroschyr, vi njuter och ryser av välbehag men glömmer bort att stanna och fotografera.
Vi närmar oss Risberg, i den långa slakmotan upp dit åker Helena som hon aldrig gjort annat i hela sitt liv. Hon ligger före och drar upp i hög fart. Ingen åker fortare än oss just där och då. Km-skyltarna kommer ofta nu. Snabbt stopp för blåbär och kardemummabullar, sen vidare mot Evertsberg.
 |
| Evertsberg. Mindre än hälften kvar! |
Nu börjar det kännas att vi snart är halvvägs, att vi åkt rätt långt. Krafterna börjar sina, inte så det är nån fara än men sinar, det gör dom. Vi har planerat två längre stopp, ett i Evertsberg där mina föräldrar väntar med torra kläder och mat om vi vill ha, och ett i Oxberg av en helt annan anledning. Väl i Evertsberg så gör vi även ett besök i sjukstugan och plåstrar om skavsår. Det blir en välbehövlig(för mig iaf), extra vila.
I Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg så tar min energi slut. Jag når den gräns där jag är så trött att jag inte blir tröttare utan bara kämpar på i samma töcken. Det är nu smärtan sätter in, inte smärta som när man skadar sig, utan smärta av muskler som jobbar på övertid. Tyvärr är inte Helenas smärta av samma sort, hennes kommer från skada. En sträckt ljumske gör att hon har svårt att åka överhuvudtaget, men hon kämpar på. I god fart.
 |
| Ringmärkta! |
 |
| Oxberg |
Oxberg.
Målet med resan.
Vi tar en lång rast och byter ringar. Förlovar oss.
Mitt bland slitna skidåkare och muggskottande funktionärer står vi och är helt plötsligt hur pigga och lyckliga som helst.
Undrar om nån märkte nåt?
Jag får på lite ny fästvalla, vilket jag senare ångrar eftersom det omedelbart fryser i vallan.
Gnäller oförtjänt på vallafolket i Hökberg och får nytt fäste, med samma resultat. Ifrysning.
Var smart och fick nytt glid också tack o lov. Resan mot Eldris blir jobbig, jag är på gränsen till att bryta, Helena har så ont att hon gråter sig fram i spåret, men när km-skyltarna blir ensiffriga lättar det. Med 8 km kvar hämtar Helena krafter nånstans och läger in en extra växel. Det blir en lång spurt mot mål som jag har svårt att hänga med i. Mörkret faller och elljuset tänds när vi närmar oss Hemus.
 |
| I fäders spår... |
På upploppet försöker jag hänga på Helena så vi ska kunna gå i mål samtidigt och hamna på samma målfoto. Jag får kämpa för att komma ikapp. Det dyker upp en tjej i spåret bredvid som jag måste om för att det ska gå vägen. När vi passerat henne så trycker jag på det sista jag har för att gå ut och komma upp jämsides med Helena men får för hög fart och glider förbi så jag sabbar den gemensamma målgången tyvärr.
Vi hade att göra 10 timmar och 49 minuter varav 8:18 i ren åktid. Det är en bra prestation av nån som bara åkt skidor i tre månader. Vi hade inget tidsmål denna gång, vi skulle från Sälen till Mora och förlova oss i Oxberg.
Nästa gång har vi tidsmål. Då jävlar, då blir det åka av är jag rädd.
Nu laddar vi för Vätternrundan. Det blir En Svensk Klassiker i år.
Igen.
 |
| "-En gång till!", sa fotografen. "-Inga problem", sa vi. |
 |
| Klara för start |
Så; det hela inleddes med en klassiker, solhälsningen...nu vet jag hur den ser ut egentligen. Den följdes sen av ömse övningar, "hundens position" och allt vad dom nu hette.
Jag är övertygad om att man kan lyckas med i stort sett vad man än
föresätter sig, bara man ser helheten och kan överblicka vad som faktiskt krävs.
Det är lätt att man bara ser till utmaningen i sig och glömmer bort att
allt annat i livet inte försvinner bara för det. När du väl bestämt dig och är klar över vad du ska ta dig an, låt då ingen komma och säga att du inte klarar av det du föresatt dig, eller snarare; låt dom säga det men tala om för dom att "-Jodå, det gör jag visst. Med rätt inställning så." Det är viktigt att man inte låter andra plantera tvivel, då är man snart inne på fel spår. Men återigen; var realistisk och ge dig rätt förutsättningar.
Mitt mål inför vår utmaning då?
12/24/2011
Hasse
